Elina Brandt Skott

Tänkte att jag skulle försöka skriva en förlossningsberättelse innan man har glömt alla detaljer. 

Tog ju bara 3 år innan jag skrev om när Emil kom :P

Ajja,iaf.....

14 April

Det va måndag och Emil skulle till Linkan. Vi hade även utvecklingssamtal på dagis den morgonen, men Emil fick va hemma med Mattias så länge eftersom han hade fått vattkoppor under helgen. Mötet gick bra och vi prata lite om hur veckan efter skulle bli för Emil, eftersom han skulle vara hos Linkan halva veckan då. För den torsdan, den 24, så hade ju vi fått tid för snitt :) Efter mötet så åker Emil till pappa sin och jag och mamma for till stan.

Jag skulle kolla efter nå amningsbh:ar så jag kunde packa BB väskan. Hitta såklart inga men köpte lite andra småprylar. Åkte på albert å herbert innan vi for hem. Men då hade ja så himla ont så jag ville mest bara få sätta mig i bilen igen. Sjukt ont i fötterna och ryggen så ja satte mig å pausa på varenda stol ja lyckas hitta.

När vi va klar i stan så släppte mamma av mig hos svärmor Carina i Delsbo för vi skulle dit och äta. 

Börja få lite sammandragningar då, men tyckte inte att de va så konstigt. Har haft så mycket sammandragningar dagligen så ja blev inge brydd att dom kom efter en dag på stan. Men efter ett tag så börjar folk bli lite oroliga.

Carina ,som hade lite koll på dom, upplyste mig om att nu kommer dom faktiskt bara med ett par minuters mellanrum. Så då fick jag så lov att ringa förlossningen tyckte hon :P  Ringde dit och dom sa att jag skulle ta en alvedon och vila, och sen skulle vi höras vid nio igen. Klockan va väll runt sju då. Ringde pappan som va snäll å skjutsa hem oss.

Väl hemma så blev ja beordrad att lägga mig på soffan och LIGGA STILL! Medans Mattias ( som nu började bli lite stressad) sprang omkring i lägenheten å panik packa en BB väska. När han va klar låg vi i en varsin soffa och kolla på veckans brott på datorn medans jag klocka värkarna. Först va de iaf nån kvart mellan värkarna men hela tiden kom dom tätare och tätare. Så när jag ringde förlossningen vid nio så sa ja att jag ville komma in på en koll. Eftersom vi hade ett planerat snitt så ville vi va på den säkra sidan så att det inte skulle bli nå urakut eller en ofrivillig förlossning hemma :P Så då ringde ja mamma, som nog blev lite stressad, å fråga om hon ville skjutsa in oss.

På väg in kom värkarna mest hela tiden kändes det som. Va inte många minuter imellan iaf. Kom fram på förlossningen, inskriven 21:48 står de i papprerna, å då fick ja grejjer på magen då för att lyssna på bebisen å kolla värkarna. Och jo rå, värkar hade ja. Dom kolla även om jag va öppen nå men det va fortf stängt :) Låg där nån timme å sen sa dom att dom ville ha kvar oss över natten så då åkte mamma hem. Hon hade följt med in utifall allt va lugnt och vi också skulle få åka hem igen. Mattias gick ut till bilen och hämtade väskan sen fick vi gå över på BB och fika lite medans vi väntade på att få ett rum. Så vi drack lite kaffe, kolla på tv å läste lite tidningar. Och medans vi satt där så börja värkarna komma igång rejält! Vid tolv gjorde dom en till koll och då va jag öppen 2 cm. Då fick vi ett rum och jag fick byta om till lite snygga sjukhuskläder. 

Jag fick även en värmdekudde till magen eftersom det började göra riktigt ont. Jag har lite dålig koll på tiderna faktiskt. Skulle haft Mattias här nu när ja skriver för han har bättre koll :P Men vid 01:30 kanske? Så kommer de in en läkare som sa att dom höll på att städa OP salen just då, men bara dom va klar så va det våran tur. Om en halvtimme eller så. Då höll ja på att dö faktiskt! Trodde nog inte att det skulle hända nå under natten utan kanske dan efter först. Och jag är lite lätt sjukhusrädd,nålrädd,knivrädd.... haha,aa men rädd. Så jag fick nog 3 panikångest attacker innan vi ens va nere i salen.

Men först så satte dom kateter innan vi åkte ner. Och den hade jag varit jätte nervös över för ja trodde de skulle gö skit ont. Kan säga att det kändes typ inte. Sen rulla vi ner då. Så sjukt rädd,allt gick så fort,när vi kom ner försvann Mattias för att byta om till OP kläder och då tänker dom sätta ryggbedövningen! Den som jag har gruvat mig för...eller nää, den som jag har varit skräckslagen för i 9 månader!! Och så tänker dom sticka mig när jag inte har Mattias med mig! Ångestattack nr 45 eller nått. Och precis när dom ska sticka mig... får vi åka upp igen.

Då kom det ett superduper urakut snitt så vi får åka upp på rummet igen och vänta. Men när vi va uppe på rummet igen så hade ja så jäkla ont så då fick jag iaf den underbara lustgasen :) Hög som ett hus och allt blev mycket roligare :P Tydligen kände ja inte mitt ansikte å satt och gjorde massa konstiga miner.  " Mattias, rör jag på mitt ansikte nu?? Jag har ingen känsel i näsan! " 

Somna till å med en sväng. Vid 03:40 tin så vare dags att åka ner igen. Då sög ja i mig så mycket lustgas jag absolut kunde så ja skulle va lite borta när jag kom ner. Men så klart så va jag helt klar igen när vi väl va nere. 

Men då erbjuder faktiskt dom snälla damerna där mig lustgas medans dom sätter bedövningen, eftersom jag va så nervös. Och det mina vänner, det va en rejälan jäkla lustgas! Jag va så jäkla super hög, att skulle jag försökt att sagt nå så skulle det på sin höjd bli några osammanhängade ljud. Först så satte dom en lokalbedövning å då kände ja att det stack till lite. Sen kände ja absolut inge mer. Så så farligt var de att sätta den bedövningen :P

Och efter några djupa andetag så va ja helt klar i huvve igen så jag kunde va med :)

Dom kände på magen då med en jättekall å blöt tygbit. Man ska kunna känna att dom tar på en men inte känna att den är kall. Och det gjorde ja inte. Men jag låg frenetiskt och vicka på tårna och sa att dom absolut inte fick skära i mig än, kolla på tårna kolla på tårna!! Haha! Och sen kändes de som att dom bara höll på att ta på magen. Blev lite illamående men då fick jag nått mot det i droppet så det släppte.

Sen så va han bara ute. 04:04 15 april. Gick skitfort, helt plötsligt så va han bara där. Nån kom å visa upp han för mig ( han va slemmig å vit ) å sen så försvann han iväg med doktorer och Mattias till ett litet rum intill. Sen så hörde ja inge mer. Jag hörde inte att han skrek, det va ingen som berätta hur det va med han, dom kom inte tillbaka och la han på mitt bröst som dom sa att dom skulle göra. Kollar ut mot rummet där dom är och allt jag ser är Mattias som ser lite lätt panikslagen ut. Dom syr ihop mig. Nån berättar nog att han hade lite svårt att andas. När jag äntligen är klar så får jag komma över i en sjukhussäng igen å då rullar dom in mig till Harry. Och där ligger han med nån apparat som ska hjälpa han att andas. Dom säger att han måste ha den, att han inte kan hålla värmen sj och att han måste upp på neo. Jaha?? Så jag fick åka upp till förlossningen sj, medans Mattias följer med Harry på neo.

Jag minns faktiskt inte va jag gjorde när jag låg där. Jag somna nog till en sväng för jag sjukt trött.

Så där låg jag ensammens medans mitt nyfödda barn som jag knappt ens sett låg på en annan våning.

Ingen aning om hur de va med han, om han kunde andas, om allt va bra.... ingenting!

Mattias kom ner efter ett tag. Jag minns faktiskt inte riktigt va vi sa eller gjorde.

Han såg trött och orolig ut, sa att han hade massa slangar å sladdar överallt. Jag ville såklart upp till han på en gång men fick inte åka någonstans förns bedövningen släppt och innan jag hade fikat nått.

Vi ringde familjen och berätta att han hade kommit men hade inte många detaljer att ge om hur han mådde, då vi nästan inte visste nått. Vet att dom fråga vem han var lik men jag visste inte. Barnet jag hade burit på i 9 månader hade jag knappt sett! Bara en snabbkik medans han låg under en andningsmask.

Efter några timmar rullades jag iaf upp på neo och fick äntligen hålla han. Dom la ner något litet fullt med sladdar överallt i min famn. Det va de ynkligaste jag någonsin har sett. Den dagen for vi imellan så ofta de gick.

På kvällen tog jag min första prommis..... från rummet till toaletten. Dagen efter va de lite mindre sladdar.

Kan ha vare så att han andades sj då utan mask. Men han låg fortf i kuvös, sond i näsan och larm på foten.

Efter två nätter på BB blev ja utskriven och fick då ett rum på neo så vi äntligen fick ha han hos oss.

Men det va bara ett litet pytterum med en säng så den natten kunde inte Mattias vara kvar.

Han åkte till sin mormor i Hög och sov. Och jag grina som aldrig förr! Hade börjat amma den dagen lite smått och tredje dagen brukar ju va känd som grin dagen. Och där låg jag utan Mattias som sakna ihjäl mig efter, hade gris ont, full med hormoner och ständigt orolig över våran lilla fågelunge till son.

Men som tur va så fick vi ett större rum dagen efter på en avdelning vägg i vägg som vi alla tre fick sova i :)

Dagarna på sjukhuset är som en smet i huvve. Dom bestod av oro,koller,sondmatning,smärta,att träffa en uppsjö av läkare och barnmorskor. Men vi fick också en alldeles liten egen värld där vi i lugn och ro vi lära känna den nya lilla herren :) Efter att ha skjutit på det i några dagar så fick vi äntligen åka hem på permis på lördan. Efter de så behövde vi aldrig sova kvar på sjukhuset mer, men åkte in varannan var tredje dag för koller. När han va 3 veckor så fick han äntligen slippa sonden. Vi varva amning med sondmatning och senare flaska.

Det finns så mycket mer att skriva om allt det här. Mycket hemskt och mycket bra. Men det skulle bli en bok isf.

Att bli snittad var iaf mycket bättre och inte alls lika hemskt som jag hade föreställt mig. Jag var mycket piggare efteråt än när jag fick Emil. Men det blev inte alls som jag trodde med Harry. Men fast han fick en hemsk start så är det inget som märks av nu. Han är så stark och fin å glad liten bebis :) Om nån som läser detta funderar över nått eller har nån fråga så är de bara att fråga på :)

Tjock, trött och ont... då drar Mattias fram kameran :P

 

 

Sista magbilderna :)

 

 

 

En alldeles nyutkommen Harry :)

 

Värsta hemskaste nyaste tiden....

 

Harry piggare och utan (nästan) alla slangar

 

Str 50 va en aningens för stort :P

 

Super stoltaste pappan med Harry i famn :)

 

Harry med en extra liten neo napp....syns då inte :P

 

Sliten mamma med margarinhår. Men det spela jussom ingen roll då :)

 

Harry <3

 

 

 

Dom obligatoriska handstrumporna. Annars var det nån som hade för sig att dra ut sonden

 

Första mötet mellan bröderna :) <3

 

 

Sen dag 1 så har Emil varit så stolt över sin lillebror :)

Harry får så många pussar och kramar, sånger sjungna och " Jag älskar dig" av Emil så man blir alldeles varm :)

Och så fort Harry hör Emil prata så tittar han åt de hållet och ler stort :)

 

 

" Mamma, han har ju så söta fötter"

 

 

Det blev många turer fram och tillbaka till sjukhuset.

Då kan man passa på att powernapa :P